Våren 2020 stannade världen upp.
Covid spred sig snabbt och det pratades om leveransproblem, tomma butikshyllor och varor som började ta slut. Jag hade en trädgård och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att bli lite mer självhushållande.
Jag köpte några fröpåsar.
Tomater. Gurkor. Lite sallad. Några andra grönsaker.
Under de två första åren handlade det mest om att lära sig odla. Att förstå ljus, temperatur, jord, näring och hur fantastiskt det faktiskt är att se ett litet frö utvecklas till något man kan skörda och äta.
Men efter ett par säsonger började jag känna mig klar.
Tomater var fortfarande roliga. Gurkor också. Men jag behövde en ny utmaning.
Jag beställde några chilifrön.
Det visade sig vara ett beslut som skulle förändra betydligt mer än jag någonsin hade kunnat ana.
För varje ny sort jag provade växte nyfikenheten. Det fanns tusentals sorter, alla med olika utseenden, smaker, dofter och styrka. En del smakade fruktigt. Andra nästan blommigt. Vissa hade en hetta som kom direkt. Andra smög sig på.
Jag ville prova allt.
Snart räckte inte några plantor längre.
Ett odlingsställ blev två. Sedan tre. Lampor, fläktar och bevattning tog över rummet. Hundratals små plantor stod på rad. När våren kom flyttades de ut och trädgården började mer likna en mindre chiliodling än en villatomt.
Det hade blivit en besatthet.
En ganska trevlig besatthet, men ändå en besatthet.
Jag blev dessutom allt mer fascinerad av de superheta sorterna, med sina målande och fantasifulla namn: Carolina Reaper, Death Ringer, Brain Collapse Peach, Trinidad Moruga Scorpion, Dragon's Breath...
Fröerna blev fler. Skördarna blev större. Till slut fanns det långt mer chili än jag visste vad jag skulle göra med.
Grannar, vänner och familj blev så småningom ytterst tveksamma till att ta emot fler av dessa knottriga, buckliga och till utseendet ganska ilskna små sötnosar som jag själv bara blev mer och mer fascinerad av.
Ska sanningen fram föll även högst ytligt bekanta och rena främlingar offer för min ambition att sprida min fina, men vid det här laget vansinnigt heta, skörd.
Man skulle kunna säga att jag hade inträtt i chiliodlandets ”death zone”.
Intressant nog var det just folks alltmer flackande blickar när jag närmade mig med ännu en näve chili som ledde fram till frågan:
Vad gör man när ingen längre vill ha ens chili?
Man börjar experimentera med chilisåser.
De första försöken visade ganska snabbt att det är en sak att odla vansinnigt stark chili – och en helt annan att göra något riktigt gott av den.
De första recepten var...eh... varierande.
En del blev faktiskt riktigt bra. Andra blev fullständigt misslyckade. Några var så starka att själva smaken närmast blev en akademisk fråga. Andra saknade karaktär, och ett antal batcher slutade sina korta karriärer i vasken.
Men varje misslyckat försök lärde mig något.
Olika chilisorter fick möta mango, ananas, blåbär, lingon och andra råvaror. Det röktes, mixades, kokades och ändrades. Recept som verkade självklara på papperet fungerade inte alls. Kombinationer som lät fullständigt orimliga kunde däremot visa sig vara riktigt bra.
Någonstans under alla dessa försök började också själva idén bakom Angry Ape ta form.
Men något började skava.
I början hade mycket handlat om chili och hetta. Om sorter, styrka och hur mycket hetta man faktiskt kunde få ner i en flaska.
Efter hand blev det allt mindre intressant.
Att göra en sås vansinnigt stark är egentligen inte särskilt svårt. Utmaningen är att göra en sås som smakar riktigt bra och har en tydlig hetta – utan att det ena slår ut det andra.
Fokus började därför flyttas. Från styrka till smak. Från frågan ”Hur stark kan den bli?” till ”Hur god kan den bli?”
Och någonstans där började den balans växa fram som fortfarande styr Angry Ape Kitchen idag.
Till slut landade det i något ganska enkelt.
Chilisås ska inte vara en tävling i vem som står ut med mest hetta. Den ska användas till mat.
Smaken ska komma först. Frukten, bären, kryddorna och maten ska fortfarande få vara med. Sedan får hettan komma – tydligt, men med en liten eftersläpning – och stanna kvar.
Det är fortfarande det jag försöker åstadkomma varje gång en ny sås tar form.
Först smaken. Sedan hettan.
Det började med några fröpåsar våren 2020.
Sex år senare kokar det fortfarande.
Angry Ape Kitchen – Södertörn, Sverige
0 kommentarer